Munnens omvårdnad och skötsel- som jag ser det
När vi börjar arbeta med den unga hästen är det skönt att veta lämpliga sätt att gå till väga för att i möjligaste mån undvika och förebygga problem och skador. I dagsläget är den vanligaste orsaken till att man behöver behandla en häst i munnen bett och betselrelaterade skador och problem. För mig är det en katastrof, som jag gör vad jag kan för att avhjälpa.
Mitt förhållningssätt till hästars munnar är att en frisk hästmun inte behöver behandlas! Evolutionen har här, liksom på de flesta platser i naturen, sett till att så länge saker är i balans sköts utveckling och slitage perfekt. Tyvärr, ur hästmunperspektiv, störs den här balansen allt som oftast. Ibland störs den av ett bettfel eller ett trauma, i undantagsfall av andra utvecklingsrubbningar eller missbildningar. Den vanligaste orsaken är dock användandet av bett och huvudlag.
Tuggfunktionen hos en häst är en fantastisk mekanism av samverkande krafter som förenklat kan ses som en stor kvarn. Den här kvarnens funktion är att klara av att mala sönder och finfördela foder under så mycket som 16 – 18 timmar per dygn. Det ställer höga krav på att varenda liten enhet i "kvarnen" fungerar perfekt.
Den enskilt viktigaste åtgärden Du kan göra för att förebygga bett och bettrelaterade skador på din häst är variation. Använd helst inte samma betsling mer än två dagar i sträck annat än i undantagsfall.
Från starten
Den riktigt unga hästen, fölet och ettåringen behöver normalt inte kontrolleras i munnen. Detta under förutsättning att hästen verkar äta bekymmersfritt samt att det inte uppstår något trauma emot skallen.
Beroende av det användningsområde hästen har är det ju lite olika när vi börjar arbeta med den. Generellt kan man dock säga att det är lämpligt att låta undersöka hästen innan det är dags att börja arbeta med bett i munnen, om inte förr så är det en lämplig tid vid 2 – 2,5 års ålder. Vid den här undersökningen kan man hitta och ta bort eventuella vargtänder samt, om inte tandväxlingen startat, göra en första bettypsbedömning. En fördel med en så tidig undersökning är att man kan börja behandla eventuella bettfel, vilket kan leda till en mindre avvikelse när skelettet är färdigt. Naturligtvis passar man på att prova ut en lämplig betsling avseende typ och storlek vid undersökningstillfället.
Bett?
Enligt min åsikt vänjer alltför få människor sina hästar vid att arbeta med någon form av bettlös "betsling". Jag tycker det är en fördel att börja tidigt med den bettlösa betslingen eftersom unghästen ofta är känslig och lättpåverkad. Ur munperspektiv är det positivt att kunna arbeta bettlöst då det blir en god variation och annorlunda tryckpåverkan i munnen för hästen även som vuxen. När vi sen väljer att börja vänja in hästen på bett tycker jag personligen att det finns många fördelar med att börja på ett rakt, oledat bett. En viktig orsak är att bettet ligger stilla i munnen och hästen kan inte utveckla beteendet att lyfta upp och hålla fast bettet mellan de första kindtänderna. Något som annars är en vanlig skyddsmekanism som många hästar utövar.
Tungfel!
En vanlig missuppfattning är att man framförallt på den unga hästen måste spänna upp bettet högt i munnen så de inte "lär" sig att lägga tungan över bettet. Det finns ingen häst i världen som vill ha tungan över bettet. Det ser man ganska enkelt om man undersöker hur anatomin ser ut i munhålan. Under tungan finns lanerna, den tandlösa benkam som löper mellan framtänder och ev canintänder till kindtänderna. Denna benkam täcks, som allt ben i kroppen, av den mycket väl innerverade benhinnan samt en tunn och känslig slemhinna. Minsta tryck eller det lättaste slag kommer utlösa smärta och benhinnereaktion. I värre fall kanske slemhinnan gå sönder och öppnar väg för bakterier som med lite otur orsakar benröta och i värsta fall benavstötning. Trots detta händer det att hästar får tungan på fel sida om bettet. En orsak kan vara att bettet ligger för högt i munnen. I samband med tandväxling och tandframbrott är tänderna extra känsliga. Läggs det då tryck av metall på en känslig tand framkallar detta sensationer av något slag. Försöker hästen då trycka bort bettet med tungan är det lätt hänt att tungan av misstag glider över.
När en häst får tungan på fel sida om bettet beror detta på att hästen önskar skydda någonting i munnen. Sannolikt tänker hästen inte alls på hur den ska hantera bettet, det är en mängd reflexer som utlöses i munnen som styr hur hästen kommer att hantera sitt bett. Eftersom hästar inte kan tänka i flera steg kan de följaktligen inte förutse att det kanske orsakar än värre smärta att bettet ramlar ner på lanerna. Orsaken kan dock vara ytterligt svår att hitta och har man otur har grundorsaken försvunnit och kvar finns bara ett invant beteende. En häst som visar missnöje skall naturligtvis genomgå en grundlig undersökning och vid behov behandlas.
Nosgrimma?!
När jag sätter på en nosgrimma vill jag att den ska stabilisera bettet, den ska alltså inte stänga munnen! Jag vill hitta en betsling som passar hästen så bra att den självmant går med stängd mun. Det finns tre vanliga typer av nosgrimmor där engelsk/aachen nosgrimma nog är den vanligaste. En fördel med denna typ är att den inte alls stör bettets läge. En nackdel är att den lätt trycker in kinden mot tandraden och på så vis kan orsaka skav i slemhinnan. Man ska veta att underkäken är betydligt smalare än överkäken och därmed vinklar nosgrimman in mot underkäken. Även om nosgrimman inte spänns hårt är det vanligt att hästen någon gång under rid-/körpasset gapar till och på så sätt själv spänner åt den över tandraden. Den unga hästen med sina normalt skarpare tandrader är extra känsliga för detta. Av denna anledning har remontnosgrimman kommit till. Remontnosgrimman spänns under bettet och påverkar därför inte tänderna. Det kan vara lite svårt att passa till denna då det är vanligt att den delen som ligger över nosryggen är för lång. Viktigt att tänka på är att nosgrimman inte lyfter upp bettet upp mot de första kindtänderna. Tänderna är ju känsliga och metallen kan utlösa skyddsreflexer om bettet ligger emot. Pullarnosgrimma eller mexikansk nosgrimma är populärt bland fälttävlansryttare. Viktiga saker att tänka på är att den övre delen skall ligga väl uppe på benkammen under ögat och den nedre remmen skall inte lyfta upp bettet mot tänderna.
Variation
I den yngre hästens arbete kanske man klarar sig med variationen mellan bettlöst och ett oledat tränsbett. Ur munhälsosynpunkt är det utmärkt. Med stigande ålder och ökande krav i arbetet och med tanke på kommande tävlingar kan det sedan vara lämpligt att introducera ett tävlingsreglementsenligt huvudlag. Här får man naturligtvis vara lite flexibel beroende av tävlingsgren /-ar. Som exempel kan vi ta dressyrridningen där man har ett konservativt tävlingsreglemente, men ett väl anpassat tredelat bett och remontnosgrimma kan vara ett utmärkt val. På den fortfarande relativt unga hästen är en remontnosgrimma eller pullarnosgrimma bra val eftersom tandkanterna ännu inte slitits ner och emaljåsarna är skarpare än på den lite äldre vuxna hästen.
Efter den första undersökningen är det klokt att diskutera en individuell behandlingsplan för hästen. Ser allting bra ut är det klokt att åtminstone en gång årligen låta undersöka sin unga häst för att se hur tandväxling och tillväxt fortlöper. Under den här tiden utbildas dessutom normalt hästen och man kan fortlöpande få hjälp med betsling om den inte fungerar optimalt.
Tandväxling
Kom ihåg att tandväxling och tillväxt är naturligt, det är inte lika med enkelt/okomplicerat!
De flesta hästar har någon gång bekymmer med tandväxling eller obalans i tillväxten. Är man som tränare uppmärksam och skicklig, anpassar man träning och vila efter hästens behov.
Allt eftersom hästen blir äldre och utbildas mer känner man som ryttare normalt till hästen mer och kan därmed tillsammans med behandlande tandvårdare upptäcka problem som uppkommer snabbt. Sköts tandvården på ett klokt sätt kan man dessutom anpassa behandlingsprogrammet helt individuellt och därmed skapa det bästa förutsättningarna för varje individ.
I korta drag
Undersök
Undersökning, ev behandling och bettillpassning innan arbete påbörjas, eller vid 2,5 år.
Hästar som arbetar kontinuerligt bör därefter undersökas en gång årligen, eller enligt behandlingsplan.
Hästar som ej arbetar, exempelvis avelsston och som vid en första undersökning ej ses behäftade med några större bettavvikelser el skador undersöks igen vid 4,5 års ålder. (vid avslutad tandväxling). Är läget stabilt även då och hästen även fortsättningsvis ej arbetas kan man tänka sig att dra ut på tiden mellan undersökningarna.
När hästen kommer upp i 12 – 14 års åldern bör den undersökas igen även om den inte arbetar eftersom rotutvecklingen är under avslutande.
Betsla
Vänj den unga hästen vid någon form av bettlöst alternativ.
Börja gärna med ett oledat bett när hästen ska vänjas vid bett.
Tänk på att inte spänna upp bettet i munnen, det bör ligga med ett lätt tryck upp mot mungipan, ca två cm från första kindtanden.
Variera betslingen, ofta, helst inte mer än två dagar i rad med samma betsling.
Anpassa betslingen individuellt till varje häst.
Tänk på att även variera typ av nosgrimma och rid/kör utan nosgrimma med jämna mellanrum som en egenkontroll på hur det fungerar.
Frisk 5-åring